Nanna Ericson

Ge mig en tanke, en reaktion på att jag finns. mor,  Du gav mig det finaste man någonsin kunde ge en annan människa, ett liv. Du kommer för evigt vara min ögonsten, den jag ser upp till, även om tiden kommer att skilja oss åt.

 

Mina första minnen är dom jag helst vill bevara, det är tiden med mina älskade(mor och morfar), den tid som följer från min födsel till den människa jag förväntas vara idag. Vart ska jag börja? Det finns så många stunder jag skulle vilja föreviga, många minnen jag vill hålla hårt om, med under hela min uppväxt har det funnits en saknad(far), av det jag en gång förlorat och aldrig fått igen. Men om jag tänker efter, hur kan man förlora något man aldrig haft? Jag har inga minnen, inga stunder med dig, som får mig att sakna dig.

 

(far)Du kom in i mitt liv lika fort som du försvann, jag minns några fåtal stunder med dig, då jag fick hålla din hand, och somna till dina lugna andetag. Men resten av tiden, Var fanns du då?  Tänkte du på mig? Älskade du mig ens? Jag har aldrig känt mig nöjd med mig själv, alltid detta ständiga sökande efter uppmärksamhet ifrån dig, var det därför jag slogs i skolan? Är det därför jag alltid haft mina sömnproblem? Sökandet på uppmärksamhet var egentligen inte ägnat alla andra, utan till dig.  Jag försöker förstå mig själv och mina handlingar. Men det är så svårt att komma ihåg som barn vad du väckte för känslor hos mig då.

 

Du är inte värd mina tårar, men varför gråter jag? Jag kommer aldrig att sjunka till din låga nivå. Men att gråta gör mig bara mer mänsklig och sårbar. Är det rätt att gråta? Varför skulle det vara rätt att visa sin svaga punkt för fienden? Det känns hemskt att kalla din en fiende, men vad är du då?

 

Du vill inte ha mig och jag tänker inte besvära dig, det är därför jag lämnade dig med ditt nya liv. Men ljuger du bara för mig, eller ljuger du också för dig själv? Jag vet inte, jag vet inte vem du är, för att jag aldrig lärt känna dig.

"har var ju trots allt 97år"
 nu äh jag bara arg, ålderdoms hem som skiter i de gamla . lix bada i sitt urin och avföring. vart tar samhället vägen?
utan de gamla skulle vi inte ha vår framtid. vi skulle inte existera , är det inte då mer än rätt att vi vårdar de gamla tills de dör av ålder , än att de dör av plågor de fått pga avföringens bakterier i ansikte och ögon?
nått jävla privat ålderdomshem i uppsala nämde nyss i tv att de inte tog några vidare åtgärder för att mannen var 97år ! han bodde konstant i urin och avföring , kunde inte prata och knappt röra sig pga stroke .
 fy fan.
vart är världen påväg. politikerna gör ingen större utredning av de för han var ju ändå 97 år och skulle ändå dö snart :S ..
fyfan .
dom kommer säkert inte göra något åt den dåliga vården innan de sjävla precis ska gå i pension och behöver hjälpen. dom bara sitter där på sina feta arselen och får allt serverat medans hundratals gamla dör i förtid pga dålig hygien.

JAG SÄGER BARA , VART FAN TOG RESPEKTEN FÖR ANDRA MÄNNISKOR VÄGEN?!

att sparka på någon som redan ligger, slå någon som redan är blodig, att tracka ner på nogon som redan mår så dåligt att personen inte kan gå ett steg själv!
HUR FAN KAN NI BEHANDLA ANDRA MÅNNISKOR SÅHÄR! jag tänker inte vara tyst längre. när jag SER andra människor göra saker mot andra som är fel! hör saker hur andra behandlar folk jag känner jag bli tokig! lär er respektera andra människor!

18 år, vad e det för speciellt ? supa skallen av sig på krogen, däcka, medvetslös, spy?, knappt kunna gå?

äre det alla längtar och trånar efter när man är yngre?


Jag förstår mig inte på människor längre. det e meningen att man ska räknas som vuxen, få mer ansvar, visa att man är något och räkna med. bussen hem idag, en nybliven 18åring och hennes äldre fjortis kompisar, fulla som as, var påväg till krogen. förde ett jävla liv , satt och drack , ramla nästan på en äldre tant . jag fattar inte meningen med allt detta supande och respektlöshet mot andra.

 vf längtar jag till att fylla arton ? skaffa körkort! och egen lägenhet, där jag kan ha mina egna möbler.