Ge mig en tanke..
Ge mig en tanke, en reaktion på att jag finns. mor, Du gav mig det finaste man någonsin kunde ge en annan människa, ett liv. Du kommer för evigt vara min ögonsten, den jag ser upp till, även om tiden kommer att skilja oss åt.
Mina första minnen är dom jag helst vill bevara, det är tiden med mina älskade(mor och morfar), den tid som följer från min födsel till den människa jag förväntas vara idag. Vart ska jag börja? Det finns så många stunder jag skulle vilja föreviga, många minnen jag vill hålla hårt om, med under hela min uppväxt har det funnits en saknad(far), av det jag en gång förlorat och aldrig fått igen. Men om jag tänker efter, hur kan man förlora något man aldrig haft? Jag har inga minnen, inga stunder med dig, som får mig att sakna dig.
(far)Du kom in i mitt liv lika fort som du försvann, jag minns några fåtal stunder med dig, då jag fick hålla din hand, och somna till dina lugna andetag. Men resten av tiden, Var fanns du då? Tänkte du på mig? Älskade du mig ens? Jag har aldrig känt mig nöjd med mig själv, alltid detta ständiga sökande efter uppmärksamhet ifrån dig, var det därför jag slogs i skolan? Är det därför jag alltid haft mina sömnproblem? Sökandet på uppmärksamhet var egentligen inte ägnat alla andra, utan till dig. Jag försöker förstå mig själv och mina handlingar. Men det är så svårt att komma ihåg som barn vad du väckte för känslor hos mig då.
Du är inte värd mina tårar, men varför gråter jag? Jag kommer aldrig att sjunka till din låga nivå. Men att gråta gör mig bara mer mänsklig och sårbar. Är det rätt att gråta? Varför skulle det vara rätt att visa sin svaga punkt för fienden? Det känns hemskt att kalla din en fiende, men vad är du då?
Du vill inte ha mig och jag tänker inte besvära dig, det är därför jag lämnade dig med ditt nya liv. Men ljuger du bara för mig, eller ljuger du också för dig själv? Jag vet inte, jag vet inte vem du är, för att jag aldrig lärt känna dig.
